Uppgiven är i alla fall inte pretentiös

En bekant frågade mig om jag alltid äter upp min mat med tanke på de svältande barnen i Afrika. Eftersom jag tyckte att man ska rösta för att människor dör för rättigheten vi tar för given.

Kommentaren var spydig. Menad att göra mig osäker. Det lyckades.

Jag gick hem och funderade. Jag äter ju inte alltid upp min mat, men vad är skillnaden? Finns det någon?  Att slänga mat är att döda fler djur än nödvändigt och producera mer produkter än nödvändigt. Ingenstans kommer barnen i Afrika dock in i mina ekvationer. Varför gör det, det i hennes? Hon är en smart tjej, sannolikt smartare än jag. 

Att rösta visar på ett engagemang, men framför allt är en röst en handling som i att säga ”ja, jag tycker det är viktigt att vi får vara med”. Slutar människor att rösta är jag rädd att det kommer resultera i att politikerna får för sig att folket ändå inte vill välja på det sättet. Det stör och kräver att behöva gå till en lokal och rösta. De kan fatta besluten åt oss. Den framtida smidighetspolitiken erbjuder ett röstfrittsamhälle. Service minded. 

Att rösta går därför inte att jämställa med en tallrik köttbullar eller svältande barn. Barnen blir inte mättare av att jag äter eller inte äter, det är sant. Men det kan faktiskt vara så att demokratin förblir levande och markeras som viktig genom att jag röstar. Jag tror att det är skillnaden. Eller i alla fall en av dem.

Christine

Förespråkare för mänskliga skyldigheter i valet i september